De svenska musikfestivalerna var ungefär som dinosaurierna. Först växte de sig större och mer groteska för varje år som gick. Sen var de plötsligt i princip utrotade och ingen verkar kunna förklara exakt vad det var som hände men det snackas om en meteorit. Som dödade dinosaurierna alltså. Festivalerna käkade nog upp varann.
Hann i alla fall ta min äldste son till Bråvalla som nog var festivalsveriges svar på Brontosaurusen. Som tur var kom vi dit en dag med uppehåll. Den turen hade inte besökarna som kommit dagen innan, det såg vi på deras leriga skor och byxben.
Vi var där för att se Green Day men dagens stora överraskning hittade vi på en av de mindre scenerna. En engelsman som spelade fina popmelodier och såg allmänt snäll och bara väldigt vanlig ut. Wessex boy hette en av låtarna han spelade den kvällen och Frank Turner hette han.
Mitt i allt det stora och väldiga regerade till slut det enkla om en kille från småstaden.
Lämna ett svar