Jag blir sällan gråtmild av musik. Upprymd, glad, inspirerad eller helt uppslukad, absolut. Gråtmild – nej. Men ledmotivet till Titanic då? Nix.
Men jag har hittat två undantag som bekräftar regeln. Det ena är Den blomstertid nu kommer. Sätt mig framför en skock förstalabbare som ska ut på sitt första sommarlov och jag börjar ofelbart lipa.
Det andra undantaget är den här låten, Scatterlings of Africa med sydafrikanska Juluka. Bodde två år i Tanzania under mina tonår och jag inser nu i efterhand hur stor del av mitt hjärta jag lämnade kvar på den afrikanska kontinenten.
Och låtens tema, att vi alla har vårt ursprung i Afrika, i ravinen vid Olduvai gör sitt till. Men mest tror jag det beror på att den här låten är så själfull och det är därför den berör mig. Den andas Afrika söder om Sahara så mycket. Att den dessutom är inspelad av ett band som bestod av både vita och svarta musiker mitt under apartheid gör inte saken sämre.
Lämna ett svar