Peter Frampton hängde som plansch i många flickrum på 70-talet. Jag vill minnas att jag såg honom hemma hos någon av mina kusiner eller kanske var det hos någon kompis storasyrra. Vad vi nu gjorde på hennes rum, oklart.
Då brydde jag mig inte om Peter Frampton, men namnet hängde kvar i minnet. Blev påmind om det igen när jag började lyssna på Humble Pie och förstod vad han hade gjort innan han blev flickidol. Och bitvis kan man höra ett eko av det han gjorde där även på soloskivorna.
Som i It’s a plain shame. Halvtemposvänget från Humble Pie finns där och man bara väntar på att Steve Marriott ska börja yla från en obestämd plats i rummet. Däremot har jag aldrig övervägt att skaffa en egen Peter Frampton-plansch. Platsen är upptagen av några grabbar som heter John, Paul, George och Ringo. De går över en gata. Den är fin så den får hänga kvar.
Lämna ett svar