Ett av mina stora fritidsintressen är att vandra naturstigar. Få saker slår att gå ut med bara sig själv som sällskap och uppleva naturen i all sin enkelhet. Det blir extra trevligt av att bo i en Astrid Lindgren-bygd, det är vackert i det här hörnet av Sverige.
Tankar kommer och går, låter dem bara rulla runt utan att ta tag i dem. Det märkliga är att när vandringen är slut har jag ofta knäckt ett problem eller två utan att till synes ha gjort någonting förutom att vandra.
Någonstans längs vägen brukar också det taktfasta stompet till I’m gonna be (500 miles) av The Proclaimers poppa upp i skallen. Som en modernare version av ”Vi gå över daggstänkta berg fallera” gör melodin stegen raskare och lättare, lagom till andra andningen. Frihetskänsla i sin ädlaste form.
Lämna ett svar